Piloten

Sitter vid ett vardagsrumsfönster på 3:e våningen och inbillar mig att jag har en del att få ur mig. Dags att få tummen ur skruven och att stoppa upp den i 2000-talet istället och via IT dela med mig till alla andra som liksom jag gärna tar del av vad mina medmänniskor har att säga på sina egna bloggar.

Jag blir 30 nästa sommar, heter Henrik och jag ser gärna en film, shoppar, fikar, festar, promenerar på stan så länge jag orkar, kan och finner det tillfredställande. Som Kiefer sutherlands karaktär i "Phone Booth" säger. "I´m a walking cliché". Det låter som ett utslag av dålig självkänsla och självplågeri med jantelags-klubban, men man ska inte begå misstaget att tro att jag lider av vare sig dåligt självförtroende eller av att jag skulle göra någon större affär av att jag tillhör ett folkslag i den just nu blötaste av länder. Jag tycker i grund och botten om mitt liv även om det på sistone har fått sig en törn värd namnet.

För några månader sen tog mitt förhållande slut som varat i nära tre år. En obehaglig flytt följde på det till ett boende som min skola har för dem elever som i vanliga fall bor för långt bort eller som bara vill bo nära skolan. En tid därefter dog min morbror i sviterna efter en stroke. Kändes minst sagt sjukt att se hans namn på en kista framför ett altare och begravningen var vidrig och i stor sett mest ett kraftprov att hålla tillbaka gråt! Samtidigt med detta var det tänkt att jag i skolan skulle bedriva en helt otroligt korrekt och fältmässig studie om nåt ämne som jag själv fick välja. Enda kravet var att det skulle ha nån koppling till utbildningen jag går. Glömde kanske säga att jag pluggar till fritidsledare på Lidingö folkhögskola. Pressen med döda förhållanden och släktingar gjorde det dock mer eller mindre omöjligt att kunna fokusera ordentligt på det. Tack vare min handledare så fick jag dock skjuta upp den tills dess att jag orkar ta itu med det.

Där står jag nu och idisslar en vardag som åker upp och ned som en thépåse på en stressad medelsvenssons frukostbricka där han sitter och läser Svenska dagbladet när han kört sina 1,8 barn till skolan. Själv är jag alldeles för äventyrslysten och målmedveten och crazy för att någonsin hamna där. Det är jag fullständigt övertygad om!

Det får räcka som inledning i min brokiga vardag. Om du sitter och läser detta så kan jag meddela dig att jag på intet sätt kommer skygga för att ge en bild av hur mina tankar går, vare sig de är deprimerande, negativa eller "svenska". Bland de få friheter vi människor fortfarande har är vår okränkbara rätt att tycka, tänka och fantisera exakt hur vi vill. Jag har bara tagit det ett steg längre och sätter det på "papper".

Imorron blir det granköp, musicerande (jag spelar trummor) samt sovmorgon! Yaaaay!