Ikväll har det hänt nåt riktigt skönt faktiskt. Insikten som jag länge känt inom mig har äntligen kommit ut ur hjärtat och gjort sig hemmastad i mitt medvetande. Jag har egentligen inte varit i hjärtat lycklig på bra länge nu. Alltid har det varit någon liten sak som stört mig på nåt sätt. På sistone har den inte varit så liten faktiskt. Har känt mig ledsen, nerstämd och uppgiven av någon anledning. Har inte vetat varför. Kanske snarare så att jag inte velat eller varit redo att se hur det ligger till med sanningen för mig. Ett varmt lugn började sprida sig när jag reflekterat över det ett tag och med hjälp av vänner diskuterat det.

Mer eller mindre sen mitt förhållande med mitt ex tog slut i September förra året så jag har jag letar efter nya kvinnliga bekantskaper. I åtta fall av tio på nätet. Tänkte att jag skulle prova på det då. Det gick väldigt bra kan man säga. Började få kontakt. "Häftigt" kände jag. Känslan av bekräftelse när jag fick svar på ett mejl, eller en komplimang eller en förfrågan på facebook eller liknande var väldigt påtaglig och nåt som jag kände gjorde mig väldigt glad och smickrad.

Till slut började jag (undermedvetet) att definiera lyckan i min tillvaro efter hur bra det gick för mig med nätdejtingen. Jag började kunna urskilja mönstret på hur det går till när man träffar nån över nätet. Kunde även se likheterna med att träffa folk på riktigt. Detta har varit en viktig del i förlorandet av mig själv och min inre lycka kan jag säga. Jag kom in i ngn sorts tomhet som blev väldigt påtaglig om jag inte hade nån att mejla med eller att flirta med och som kunde se hur långt jag "kunde ta med". "Får se vad som händer" brukade jag tänka och berätta för polarna när jag berättade om nån tjej jag höll på med. (Detta var ofta utvecklandet av svaret på frågan "Hur e läget då")

I själva verket har det handlat om en stor rädsla för ensamhet....

Jag har tidigare pratat om hur bra det är med nätdejting. Detta är inte på nåt sätt nåt jag ångra eller inte står för längre. Det jag däremot känner och har kommit till insikt om är att det kan bli destruktivt om man är i min sits. Om man försöker hitta sig själv och vad det är som gör att man mår bra EGENTLIGEN! Det har gått för långt nu! Hela min tillvaro står och faller med om nån tjej jag inte vet vad jag vill med svarar på en jävla sms! Det är ju för fan löjligt!! Dem gånger jag har träffat tjejer som faktiskt har fallit för mig har jag blivit näst intill skraj och blivit osäker som en färsk, fjunig fjortis som ska testa polarens häxblandning på en fest a´la Fucking Åmål. Det kan jag bara tolka som att jag inte är redo för ett förhållande så länge jag inte har vetskap om vad det är som faktiskt gör mig lycklig. Dvs mina vänner sen många år, musiken, filmen, min familj o min släkt.

Dejting är inte nödvändigtvis fel för mig, men jag måste göra det av rätt anledning och jag måste sätta mig själv i första rummet. Inte dejta nån jag inte är intresserad av, ha sex för tidigt eller låta kontakt med motsatta könet definiera vad som gör mig tillfredställd och glad. Jag skulle utan vidare lätt kunna bli beroende av saker som intimitet, sex och spänning kopplad till olika affärer med tjejer. Något måste göras.

Jag har redan rensat hårt bland mina kontakter på msn och facebook. Tror även att det handlar mkt om att synas och ständigt vara medveten om vad som händer. Den klassiska diskussionen om Internet överlag helt enkelt.

PUSS PÅ ALLA ER SOM ÄLSKAR MIG OCH SOM KÄNNER MIG! Ni andra är säkert också jättefina! Det finns plats för er också i mitt hjärta, jag lovar. Det är upp till mig att se till att ni inte tar upp ALL plats bara. ;-)