Läste just mitt förra inlägg, skrivet i april. När jag skrivit klart detta inlägg så kommer det att landa precis ovanför det förra, jämnsides, längs med och nära det som skvallrar om tiden när du och jag hittat varann och insett att våra hjärtan talar till varann, skriker lika högt, lika passionerat och på samma språk. Precis lika nära och jämnsides ligger mina minnen, tankar och känslor inför det vi hade tillsammans. Tänk att det har gått över en månad sen du försvann! Hur har du det? Själv har jag begravt mig i jobbet, bandet och träning. Allt för att slippa känna hur den där delen av hjärtat som det stod ditt namn på har lossnat och lämnat efter sig ett hål. Ett hål som illa kvickt fylldes med ensamhet, sorg, saknad och ändlösa mängder med tårar.

Kanske mitt finaste minne som jag varit allra mest noga med att låsa in är när vi firade att din semester börjat. När vi satt på klipporna nere vid vattnet och mumsade pastasallad som du gjort och som vi skulle bjuda våra gäster på till min födelsedag, (nu faller dem nerför kinden). Hur vi sakta blev fulla på vinet du hade med dig och hur vi sen fortsatte festa som galningar i din soffa bara vi två. Hur kvällen slutade kan nog en idiot räkna ut.

Länge och väl kan jag sitta här och rada upp varenda ögonblick jag har av oss, men vad hjälper det att göra det. De kommer aldrig försvinna, jag kommer alltid sakna dig så varför inte försöka se på dem med värme och glädje? Att minnas dig som den du var och är för mig är betydligt mer i linje med den person du är. Glad, gosig, varm och passionerad till tusen! Jag oroar mig för att det ska bli svårt att träffa nya tjejer. Inte för att jag kommer få problem med att alla ska vara som du utan snarare för att jag är rastlös och inte orkar vara ensam för länge. Saknaden efter dig är ibland nästan överväldigande. Jag kommer inte få somna bredvid dig mer, åka hem till dig sent efter jobbet och krama och pussa på dig mer eller sitta på min balkong till sent på natten och prata nåt mer.

Tiden läker inte sår, den hjälper bara till att vänja en vid ärret som blir. Det finns tusen saker som alltid kommer att påminna om dig. En dag ska det komma in en ny tjej i mitt liv och fylla det med nya saker som gör mig lika varm som du gjort. Nu vill jag dock inte veta av henne. Nu vill jag kunna le, skratta och känna hur hjärtat slår värmeslag för dig och bara dig. Iaf ett litet tag, bara idag....

H

En tidig lunch avslutad på denna lediga dag. Sitter och avnjuter Rambo 4. Snart blir det blod, automatkarbiner, svett och ångest (i filmen alltså). Pasta, falukorv och fetaost bestod lunchen av. Känns lite som att käka rysk kaviar ihop med pölsa och havregrynsgröt, men va fan...det smakade gott. Världssämst ekonomi just nu. Skulle aldrig få för mig att kontakta Charlie och Mattias (heter dem så?) från Lyxfällan, dem skulle dra fram krucifix och vigvatten så snart de korsat min tröskel tamefan! Undrar om jag skulle kunna åberopa avhållsamhet från Concerta jag går på? "Nåd allsmäktige smygbrat! Jag får ett oemotståndligt sug efter trumpinnar, byxor och Red Bull när jag mina räkningar är betalda!!!!"

Sov hos Sandra i natt. Mysigast i stan, men jag tror jag har legat på sidan hela natten. Antingen det eller så har min vänstra höft färdats genom ett maskhål och kommit ut nånstans 50 år i framtiden för Herregud va stel jag var imorse på väg till Bananen!? Får bli promenad i hällsnöandet senare tror jag.

Peace n´löv

PS Dagens Outfit: Kondom

Önskar att jag kunde återge den senaste tiden på ett bra sätt. Önskar också att jag kunde skita i överrenskommelsen jag tänkte göra (eller gjorde, jag minns inte) med mig själv om att aldrig censurera mig själv oavsett hur jävla negativ jag kände för att bli. Tyvärr har jag inte stake att vara så naturell och frigjord att jag faktiskt gör det. Kan bara säga att det varit en sjujävla resa som det var förra gången det blev ett uppehåll. Nu börjar det likna nåt ändå tycker jag. En hjärtats kork lossnade igår när jag efter sessionen på KS gick och satte mig i sjukhuskrykan. Inte för att jag behövde religion utan för att jag inte pallade att sätta mig på en buss full med folk med skallen knökfull med tankar, känslor och information som jag alltid gjort.

Väl där så satte jag mig i en stol nära entrén alldeles vid bordet där boken ligger i som man kan skriva i om man vill sätta ord på sin rädlsa eller tacksamhet eller vadsomhelst. Det hade folk gjort kan jag tala om. Har aldrig varit med om maken till rörande texter. Mammor som skrev till sina dödfödda barn, barn som skrev till sina föräldrar som låg på dödsbädden, oroliga vänner, ja det var en anstormning av sorg som jag inte känt utanför en begravningsceremoni förut. Det blev helt omöjligt att hålla tårarna borta. Herre jestanes vad jag grät och herre jestanes vad jag behövde göra det! Gick ut därifrån med viss ångest kvar, men när den väl lagt sig och jag kom hem (efter en promenad på stan) så kändes det lite som att ha varit på botten och nu börjat klättra upp igen. Kan på nåt sätt andas lättare.

Ska strax resa gumpen ur den vinröda skinnsoffan från 50-talet och ställa mig och fixa middagskäk i form av fisk och potatis tror jag.

Må lyckan stå dig bi och gör den inte det så ring mig så får jag en chans att vara en polare åt dig.

KRAM och smisk...
H

PS Åt dig som tänker "det där e bara psykiskt" vill jag säga: Ja va fan trodde du?

Mitt arsle biter i gräset av sig själv, så hungrig är jag, tänkte jag när jag plockade fram kvällsmackan med tillhörande té efter jobbet. 15-timmars arbetsdag minus 1,5 timme för middag har jag bakom mig idag. Alltid lika skönt att komma hem efter en sån prövning. Tror att det är kylan som gör mig seg i hjärtat och tom i magen. Har liksom svårt att känna sann glädje har jag märkt. Går mest omkring och känner mig lite smått ok liksom. Minns inte när jag hade ett äkta tokskratt senast.

Det blir nog bättre imorgon. Nu ska jag somna till kvällens film som är "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv".


Slängkyss till alla jag tycker om!

Dagens outfit: Galontanga och ringbrynja