Önskar att jag kunde återge den senaste tiden på ett bra sätt. Önskar också att jag kunde skita i överrenskommelsen jag tänkte göra (eller gjorde, jag minns inte) med mig själv om att aldrig censurera mig själv oavsett hur jävla negativ jag kände för att bli. Tyvärr har jag inte stake att vara så naturell och frigjord att jag faktiskt gör det. Kan bara säga att det varit en sjujävla resa som det var förra gången det blev ett uppehåll. Nu börjar det likna nåt ändå tycker jag. En hjärtats kork lossnade igår när jag efter sessionen på KS gick och satte mig i sjukhuskrykan. Inte för att jag behövde religion utan för att jag inte pallade att sätta mig på en buss full med folk med skallen knökfull med tankar, känslor och information som jag alltid gjort.

Väl där så satte jag mig i en stol nära entrén alldeles vid bordet där boken ligger i som man kan skriva i om man vill sätta ord på sin rädlsa eller tacksamhet eller vadsomhelst. Det hade folk gjort kan jag tala om. Har aldrig varit med om maken till rörande texter. Mammor som skrev till sina dödfödda barn, barn som skrev till sina föräldrar som låg på dödsbädden, oroliga vänner, ja det var en anstormning av sorg som jag inte känt utanför en begravningsceremoni förut. Det blev helt omöjligt att hålla tårarna borta. Herre jestanes vad jag grät och herre jestanes vad jag behövde göra det! Gick ut därifrån med viss ångest kvar, men när den väl lagt sig och jag kom hem (efter en promenad på stan) så kändes det lite som att ha varit på botten och nu börjat klättra upp igen. Kan på nåt sätt andas lättare.

Ska strax resa gumpen ur den vinröda skinnsoffan från 50-talet och ställa mig och fixa middagskäk i form av fisk och potatis tror jag.

Må lyckan stå dig bi och gör den inte det så ring mig så får jag en chans att vara en polare åt dig.

KRAM och smisk...
H

PS Åt dig som tänker "det där e bara psykiskt" vill jag säga: Ja va fan trodde du?